En skrattande strimma

Nöjd och varm och sömnig efter en solig första maj spenderad på klassiskt vis, liggandes på en picknickfilt på Vårdberget i sällskap av L och vitlökspizza, med Coldplays Paradise ringande i öronen. (Duger det som inledning när man inte skrivit på två och en halv månad?)

Mars var inte alltför intressant. April däremot bestod av påsk i småstaden, V-besök med pyjamasparty, fysikföreläsning och apokalyptikstudier (japp) samt Sverigeresa. Och månaden fick ett värdigt avsked med en härlig Valborg, picknick vid ån och fest med nytt folk. Det behövdes, för det var inget vidare att komma hem från Sverige efter en svårslagen vecka i Stockholm och Göteborg. Den officiella reseorsaken stavades graduforskning, intervjuer och deltagande observationer; i praktiken innebär det att jag har lyssnat. Och lyssnat. Och därefter pratat och pratat och pratat, om allt mellan himmel och jord. Pratat med underbara informanter, med kusiner, med snipiga tanter och misslyckade busschaufförer (som trots sitt jobb inte kan skilja på Frihamnen och Värtahamnen, giv mig styrka), och framför allt med kära och saknade Göteborgsvänner.

I Stockholm tillbringade jag två effektiva dagar på Söder med spännande möten och fina informanter, njöt av att åka tunnelbana, detta exotiska storstadsfenomen – och hann dessutom med kusinmiddag och tillhörande diskussion om sociala medier, uppfostran och politisk korrekthet innan lördagståget gick mot Göteborg.

Återkomsten till svenska västkusten den kvällen var förvirrande och väldigt gråmulen, men hotellrummet låg på nionde våningen, var tre gånger så stort som min lägenhet och hade fönster över en hel vägg. (“Nu hade du allt en ruskig tur”, sa hotellreceptionisten.) Efter avklarade intervjuer tillbringade jag en ljuvlig eftermiddag i en redan blommande park tillsammans med M & Co, pratandes småstadsliv och religionsteori. På kvällen kom N, och vi pratade genus. Med A drack jag te och pratade röstergonomi, och T:s idé om en båttur över älven ledde till en två timmar lång, skön midnattspromenad genom skumma hamnområden på halvhjärtad jakt efter bortsprungna färjestopp.

Besöket på konstmuséet var en höjdpunkt, förstås. Det var den plats i Gbg jag fäste mig allra mest vid, och att återse mina favorittavlor – Berghs sommarkväll, Chagalls plockade kyckling, Josephsons Näck, Sandels kvinna mot blått och Kylbergs lilla båt – var av någon anledning otroligt. De, och alla andra som vi pratade om i olika skeden av studierna, blev så bekanta och fick så många minnen knutna till sig att återseendet blev kärt på ett alldeles särskilt sätt. Sedan blev det sushipicknick med N och B på en fuskgräsplätt nere vid hamnen, i skuggan av operahuset. Men tager vad man haver, liksom… Mellan varven läste jag Patti Smiths självbiografi, och det smiddes samarbetsplaner och pratades fanart och poesi, det filosoferades över framtid och dåtid, föräldraskap och dagbokspsykologi, och det var vida bättre än jag väntade mig.

Det var alltså en aning miserabelt att anlända i ett grått Åbo och tvingas ta itu med vardagen igen. Därför kom Valborg (och solen) så lägligt, som en mjuklandning och en påminnelse om allt jag tycker så mycket om på denna sida Östersjön.

Jag har tråkigt. Upplysningsvis.

Det handlar om den sortens tråkighet som uppkommer när man har så mycket att göra att man inte kan koncentrera sig på det man borde göra, men inte heller på något annat, eftersom man ju borde göra allt det där man inte gör. Argh.

Mellan transkriberingsvarven och graduteorivarven skriver jag strunt för att underhålla mig själv. För tillfället låter jag allehanda litterära figurer ge mig Goda Råd inför Framtiden. Det är terapeutiskt, och väldigt självupptaget, och rätt kul. Snusmumriken är bäst hittills, mest för att det är så kul att härma Tove Janssons sätt att skriva, och Robert Langdon hade ett par faderliga råd att komma med han också… Thomas O’Malley och Sirius Black står näst i tur. Mansdominerat så det förslår, jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på – bristen på vettiga kvinnliga gestalter i de böcker jag läser? Låter mest som en dålig ursäkt.

Jag ska lämna er med lite under-bältet-humor: Jag har goda skäl att misstänka att mitt stavningsprogram uppnått puberteten. Words stavningsprogram och jag har som bekant haft våra dispyter genom åren. Nå, jag satt och transkriberade i godan ro, och skrev i ett skede “ku klux klan” (fråga inte, lång historia). Och Word autokorrigerade glatt till “kuk lux klan”.

Japp. Autokorrigerade. Och undrade sedan oskyldigt om jag ville att det skulle “sluta ändra till kuk lux klan automatiskt”.

Det var så dåligt så det var bra.

Mina dagar går fortfarande mestadels åt till transkribering uppblandat med kompisluncher och filmkvällar, så här finns inte mycket att berätta. Förutom att jag längtar alldeles våldsamt efter ett eget köksbord. Jag tillbringade förra helgen i Helsingfors pratandes om Stora och Viktiga Ting vid två olika köksbord, och även om jag vanligtvis föredrar sängar när det ska diskuteras viktigheter ger köksbord en alldeles särskild stämning och tyngd åt diskussionen.

Jag har fått se hela tre nya hörn av Helsingforsområdet, ett soligt och snöigt sådant denna gång, men det hjälps inte – jag ser fortfarande inte riktigt charmen med hufvudstaden. Jag gick en sväng via Storkyrkan (den mest fantastiska och stämningsfulla kyrkobyggnad jag någonsin sett, både in- och utvändigt), Tempelplatsen, Lush och Accessorize, och därmed var jag trött på allt vad Helsingfors centrum heter. Sen bar det av ut i vildmarken, halvtimmeslånga bussresor hit och dit, åkrar och ängar och sjöar och jag vet inte vad, och en väldigt bra bar där S gjorde en väldigt bra spelning. Och pestopizza och köksbord och amatörpsykologi.

Det är kallt ute nu. Jag tror jag ska ta en paus i transkriberingen och gå och köpa mintglass.

Dagens pretentiösa ord: underhållningskonsumtionsabstinens.

Jullovet var exceptionellt lyckat också på underhållningsfronten. Agata Christie-filmer är ett självklart inslag i vårt julfirande, och i år kompletterades dessa med Morden i Midsomer (eftersom jag pinsamt sent upptäckt den serien) och dessutom med TV-serieversionen av Där vi en gång gått. Serien var fin på de flesta vis, men jag läste boken strax före, och boken var underbar. Långsam i början, men sedan nästan i klass med Drakarna i Helsingfors (min stora, stora favorit) och Gå inte ensam ut i natten (mmm). Oh, vad jag tycker om Kjell Westös skrivande! Det är nästan ingen ända på det. (Jag säger nästan på grund av Vådan av att vara Skrake… Se nedan.)

Men böcker tar slut, och jullov tar slut. Morden i Midsomer kräver sällskap i form av far och bror för att ha tillräckligt underhållningsvärde, och Vådan av att vara Skrake misslyckas fortfarande kapitalt med att behålla min uppmärksamhet. Det måste vara fjärde försöket jag gör med den boken, och det hjälps inte, det går inte bra denna gång heller. Jag förstår inte varför jag finner karaktärerna i den så ointressanta, varför jag inte blir det minsta engagerad, varför inte ens språket trollbinder mig såsom det gjort i de tre övriga Helsingfors-böckerna. Förstår inte.

Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till mellan skrinnande och transkriberande. Den långa flykten ligger i och för sig halvläst ännu, och idag hämtade jag i desperation Farlig midsommar från biblioteket i hopp om att Tove Jansson ska rädda min helg…  Men litteratur- och filmtips mottages trots detta med tacksamhet.

När skidspåret svänger åt fel håll. När klockan visar sex och man inser att man pratat hela natten. När 2012-skylten tänds på torget. När det äntligen är blidsnö. När valpen somnar i mitt knä innan jag hunnit ta av mig halsduken. När det känns väldigt, väldigt viktigt att binda en getporskrans.

Och såntdär, ni vet.

Jullovet 2011 kom och gick. Årets snögubbe blev en sfinx, värdig efterföljare till förra årets sjöodjur. Nyåret vakades in på torget, såsom traditionen bjuder. Sen blev det valppussar och könsskillnadstankar hos Y, babyprat i första huset på vänster sida, och ett par fenomenala dagar i Vasa med saknade K och V. Jag fick prata fetisher, personlig utveckling och Harry Potter (vad annars, liksom?) med dem, och dessutom leka hemlig agent inne på H&M med systersonen. (På riktigt, få saker är så roliga som att smyga omkring bland klädställningar beväpnad med ett plastlejon en pistol. Ger definitivt nya perspektiv på tillvaron!) Och till sist, när det äntligen snöat tillräckligt, upptäckten av alldeles nya skidspår i skymningen.

Mitt lov var hela tre veckor långt. Egentligen fyra, eftersom jag inte gjorde ett smack första veckan i Åbo förutom att fortsätta träffa folk. Fina F var på genomresa, och F-besök innebär luncher och promenader och tekvällar så det sjunger om det. Och så är hon bra på att få mig att träffa folk.

Och så har det skrinnats och gåtts i kyrkan och vårordnats i lägenheten. (Mhm, vi är på rätt sida om året nu, då får man ha vårkänslor.) Men nu transkriberar jag för fullt, och förundrar mig över vilken evinnerlig tid det tar (precis som alla ju sa att det skulle). Men jag gillar det ännu, eftersom jag av någon anledning gillar meditativa och monotona uppgifter, som att fästa alla lösa trådar i min virkade norrskensfilt (som är nästan färdig nu). Men att transkribera på finska är så mycket svårare än jag trodde, eftersom jag liksom inte vet hur meningarna ska låta, och därför måste lyssna febrilt efter ändelser och temaformer hit och dit. Mitt problem med finskan, insåg jag under höstens översättningsarbete, är just detta att varje mening verkar vara en fast fras, och att det därmed aldrig räcker med att bara kunna ord eller ens ord + grammatik; man måste kunna fraser. Alla fraser i hela språket. Jättebra. Jättelätt. Det är klart jag kan finska, jag är ju finländsk.

Nu ska jag avsluta dagens transkribering och se färdigt Melancholia. Jag tycker inte illa om den – den är vacker och handlar om himlakroppar, hur skulle jag kunna tycka illa om den – men jag har bara sett halva ännu, och den är definitivt obehaglig, så vi får väl se. Och så ska jag fästa det sista på norrskensfilten.

Förslag på lyckat självständighetsdagsfirande:

Sov till halv tolv. Vakna med lust att baka fyllda blåbärsmuffins. Baka fyllda blåbärsmuffins. Drick apelsinblomste. Packa ned nygräddade blåbärsmuffins i ny grön väska, gå ut. Njut av soldiset och den lilla snömängd som orkar ligga kvar på marken från igår. Ta sikte på Studentbyn. Låt bli att halka på svartisen under järnvägsbron. Hitta rätt husnummer ( i misstag). Tillbringa eftermiddagen bakandes och dekorerandes pepparkakor med L. Gå hem i mörkret förbi ljusglittrande gravgård. Sätt dig vid datorn, bit ihop och öppna intervjufrågedokumentet. Fortsätt den oerhört långsamma översättningen av intervjufrågorna till finska.

Fortsätt översättningen, var det.

Glad självständighetsdag!

Förra helgen var det gospeldagar i Åbo, dvs. sjungande från morgon till kväll i två dagar. Efter att ha varit körlös i ett år var jag alldeles lyrisk över att få sjunga med folk igen – hundra personer ledda av Mikael Svarvar, dessutom. Avslutningskoncerten hölls i fullsatt Henrikskyrka och var alldeles ljuvlig – folk dansade. Jag förtydligar: folk i publiken dansade. Tänk! En klar novemberhöjdpunkt.

En annan novemberhöjdpunkt utgörs av de senaste dagarnas besök – K och lillprinsen tittade förbi, och tant J fick barnvakta och rita undervattensvärldar och leka djungel och utforska sin lägenhet från en treårings perspektiv – utrymmet under skrivbordet är till exempel ypperligt när man behöver gömma sig för lejon och lägga upp strategier för att rädda muminfamiljen (som tragiskt nog hölls fången i badrummet). Paus togs i äventyrandet enbart för läsande av Bamsetidningarna som lämpligt nog fanns i min bokhylla. Tur att man är välutrustad.

Denhär tiden förra året var snön decimeterdjup, och jag var lycklig. Detta år är jag precis lika lycklig över avsaknaden av snö – november är ljum och fin, och jag har inget emot ett snöfritt novemberåbo.

Bilderna visar vad jag gjort istället för att koncentrera mig på mina språkkurser i höst, med följden att mitt rum är fyllt av allehanda metallskrot och att jag definitivt inte kan den franska grammatik jag borde kunna. Nåväl.

Ett hjärta till er i ivrig väntan på första advent!

Kära nån.

Fyra månader?

…

Okej, fyra månader. Ett bröllop, en begravning, en konfirmation, en doktorsdisputation, två babybesked och en födelsedag (det var bara födelsedagen som var min, men ändå). En italienskakurs och en massa fransk grammatik, luffarslöjd och morotsmuffins. Gradun. Lite stress och lite lycka och lite vänner och lite vardag.

Augusti var vacker men hektisk, september var inget vidare, oktober var ljuvlig och november har flugit förbi. Denna november har dessutom varit mycket bättre än novembrar generellt brukar vara. Jag gradujobbar, det går stegvis framåt. Språkkurserna tar oproportionerligt mycket tid (och går inte överdrivet bra) men de är så roliga att det är värt det. Förutom det sitter jag mest och klipper och klistrar och syr och virkar… Och jonglerar. Och tittar på stjärnor. (Jag har haft en härlig stjärnbild utanför mitt fönster strax efter midnatt hela hösten, och blev hemskt ivrig när jag lyckades identifiera den som Cassiopeja. Och dendär planeten som synts så tydligt den senaste månaden, det är Jupiter. Coolt.)

Så ni förstår ju att jag absolut inte haft tid att skriva här. Stjärnskåderi är allvarliga saker.

Jag spenderar hela mina dagar ute i skogen denna sommar, bokstavligen. Jag cyklar sju kilometer ut i skogen, mot havet, vid elva på morgonen och kommer hem kring sju. Fäbodavägen har varit min favoritsträcka sen jag var liten, och att ha den som arbetsväg är minst sagt lyxigt.

Timmarna mellan elva och sju går sedan åt till allt mellan himmel och jord. Jag tror min officiella arbetstitel är guide, och det blir en hel del guidande (amerikaner är roligast att guida, tyskarna är frågvisast och britter vill aldrig ha guidning) men mellan guidningarna ska det bland annat hinnas med bakning av sex sorters muffins, dammsugning i kyrkan, begravande av skogsmöss och småfåglar, maniskt glasmontertorkande och bröllopsförberedelser nu och då. För tillfället är området fullt av mer eller mindre flygfärdiga fågelungar, så det sker flygolyckor till höger och vänster, därav begravningarna. Jag får alltså betalt för att prata om enhörningar (vi har ett narvalshorn, möjligen ursprung till enhörningslegenden, på övervåningen) och isbjörnar (vår hona står uppstoppad innanför dörren, hanen hänger ovanför receptionen. Jag älskar dem något oerhört). Jag tror bestämt det är så nära ett drömsommarjobb man kan komma.

Jag misstänker också starkt att jag jobbar på den enda arbetsplatsen i världen som omfattar både konstgalleri, rökbastu, kyrka, officerskorsu, guldvaskarkoja, bibliotek och likhus. Till mina favoritögonblick under dagen hör öppnandet och stängandet av alla dessa byggnader. Sammanlagt finns kring ett dussin olika nycklar. Låsmekanismerna är urgamla och varje lås kräver särbehandling: en nyckel ska vridas om tre och ett halvt varv, en annan kräver brutalt våld och en tredje ska lirkas omkring i evigheter.  I de opersonliga abloylåsens tid är detta fullkomligt underbart.

Lite tråkigt är det att sluta så sent varje dag, men de hetaste dagarna är det å andra sidan rätt behändigt att cykla direkt från jobbet den lilla biten till världens bästa simstrand. Och resten av dagen går i princip åt till luffarslöjd, blomplockeri och Morden i Midsomer… Där har ni min sommar!

Tre vänner till mig har blivit klara med studierna i vår och tyst och stillsamt försvunnit från Åbo en i taget, efter lite hastigt avskedskaffe på Gado. Det gör mig besviken på samhället.

Att ta studenten anses vara värt att fira något enormt, fastän man i praktiken mest bara övergår från en utbildningsinstitution till en annan. Det är förstås värt att fira, det också – men när man sedan efter ett helt liv av kunskapsinhämtande plötsligt ska övergå i ett helt annat livsskede förväntas man göra det i all tysthet, diskret och friktionsfritt. Att ta ut magisterpappren är i praktiken världens största antiklimax, trots att det om något skulle förtjäna en ordentlig rite de passage. Vi ska ändå genomgå den största konkreta förändringen i våra liv sedan vi började grundskolan, vi ska övergå från att kosta samhället enorma summor till att (förhoppningsvis, i något skede) börja bidra till det – borde inte någon vilja fira oss då? Eller är jag självcentrerad nu?

Jag har absolut ingen lust att ordna en stor examensfest för mig själv när den dagen kommer. Men jag tycker så mycket om ritualer, det är hela saken! Det är klart att jag kan slänga en gul ros i Aura å, läsa en Bibelvers om vishet och vika symboliska flygplan av mina gamla studieregisterutdrag. Men jag längtar efter något lite mera… formaliserat, institutionaliserat. Institutionaliserade övergångsriter for the win. Jag föreslår något i denhär stilen.